Låt oss prata om cancer! Del 3

Sahlgrenska är stort. Det är en stad i staden. En sjukhusstad. Man ska hitta sitt stråk. Vi skulle till det blåa stråket 3. Vi gick in på gröna kom ut på det blå fast med bokstäver. Fick fråga en sjuksköterska och gick ut genom huvudentrén och fann blå ståket med siffror. Blev uppkallade och insläppta i det minsta rummet på hela sjukhuset som inte var en städskrubb eller toalett. Så litet. Cellskräck! Doktorn Lars kom, vi tog i hand. Han berättade lite om hur det höll sig med tumören. Min sambo menade på att den har ju inte växt.

-Beror på hur man ser det. Den har växt inåt och ligger och trycker på levern! 

-ja, jag känner ju hur den hänger upp sig här inne..

-Just precis.

Han berättade att om den är god så opereras den bort. Är den ond så ska den bort fast då blir det operation och cellgifter. När han lämnade rummet kom tårarna. När han kom tillbaka så frågade han om jag var rädd för biopsin. 

-Nej, men ordet cancer skrämmer mig..

-Då nämner vi inte det mer idag!

Sköterskan kom och in och gjorde mig klar för biopsi. Vet ni vad det är? Det är när den stora tjocka nålen åker fram. Doktor Lars visade hur det skulle låta. Lät som ett pistolskott som klicka utan en kula i. Efter att ha lokalbedövat tumören så förberedde L för processen. Åh, det kändes ingenting. 

-Jag känner ingenting. Bedövningen fungerar!

Då åkte nålen fram. Hjälp! Han hade ju för fan inte börjat! Fan i helvetet vad jag svär. Det får ni ta... Så sa det då KLICK! rätt in i tumören. Gissa om det gjorde ont? Såååååååååå in i HELVETE! Man får inte svära, joooooooo, det får man! En gång till. Min sambos hand blev klämd så in i... Han skulle få känna minst lika mycket som jag. I alla fall försöka ta lite av smärtan. Klicken från instrumentet kändes som en skenavrättning. Fyra såna gjorde han. FYRA!!!! 

När han var klar blev jag omplåstrad av sköterskan och han berättade att vi skulle ta en MR, i mitt fall var all information viktig. Och satte upp fredagen om 14 dagar för åter besök. Dagen C. Då jag skulle få veta slutdiagnosen. 

Nu ska ni veta att 14 dagar är en jävligt lång tid. Jag har mått skit. Tränat skiten ur mig. Gjorde en planka på 7 minuter. Sökt tröst överallt. På Facebook, Twitter, Instagram och via bloggen! Tror folk blev rätt trötta på mig. Dessa veckor kunde jag ju inte träna så mycket egentligen. Gick på spinningpass första veckan. Känt mig tjock och mått skit över utebliven träning. Tror ni inte att en kärring frågar om jag är GRAVID...?!?! Nej, jag är inte gravid och det är inte ens säkert jag ska ha fler heller.. Fan, känner vi varandra. Nä, det gör vi inte så fråga mig inte det! Gick hem och fråga min sambo om jag blivit så tjock? 

Ett inlägg som fick nästan 500 läsningar. Underbart! 

MR görs sedan på måndagen i denna veckan. Andas in Håll andan Andas ut Andas vanligt Ligg still. Det är det jag kommer minas av min magnetröntgen.

Jag loggar ur alla sociala medier som Twitter Facebook Instagram och min blogg för att fokusera på fredagen... Och inte göra en massa dumma saker! Haha... Istället springer jag en mil...

Fredag! Natten till fredag kunde jag nästan inte sova. Vakna 00.46 och trodde det var dags att gå upp!!! Vi åker till Sahlgrenska. Denna gången hittar vi. Doktorn kommer in i rummet. Vi är på helspänn!!! Han ler så att det nästan går runt... Varför ler han? 

-Du är frisk! 

-Jag har inte cancer?

-Nej!

Men det jag har är en ovanlig (såklart) tumör som växer och växer sedan stannar den och ska typ försvinna.. Kommer ej bli operation. Min "kompis" stannar i mig, något att hålla i när åskan går. Allt för att slippa fula ärr och förstöra muskeln den sitter i. Den påminner om en elakartad och därför alla prover och röntgen som gjort. Kommer få gå på kontroll varje halvår samt göra MR. Det bästa är att jag behåller min doktor genom detta. Tack gode Gud! (Och jag är inte ens religös!)

Vad min tumör heter? Något på D. Kom inte ihåg. Återkommer om ett halvår med svaret... Tills dess ska jag leva.... Tack för att du läste min story och gå och kolla er om ni känner er osäkra! Tack❤️