Brevet till min rädsla..

Hej Ove..

Vi måste prata, detta går inte längre! Vår situation är ohållbar. Du skulle krympa! Du skulle bli mindre! Du skulle försvinna ur mitt liv! Nu känns det som om min doktor gav mig tomma löften.. För du har inte krympt! Du har inte minskat (som det känns)! Du har inte försvunnit! Som igår till exempl när jag krånglade in mig i en mycket komplicerad position för att kunna kissa utan att någon skulle se mig på Dyngö så hängde du upp dig i levern, tror jag för det är ju den du stöter emot. Den smärtan är obeskrivlig. Skrika kunde jag ju inte eftersom jag inte ville bli sedd i denna jobbiga situation för mig. Jag har jätteproblem att kissa i naturen som det är, Ove! Du gjorde inte det lättare!!! Nu är frågan.. Trivs du i min kropp? Gör dig inte hemmastaddad.. Du ska ut! För mig är du CANCER ens om doktorn säger att du är god. Jag vill göra slut och jag vill att du försvinner!!! 

Tack vare dig ska jag snart in i röret igen. Magnetröntgen var inte min grej första gången och tanken på att jag ska behöva göra det igen och igen och igen gör mig illamående. Vill inte! Fattar du!? Nä, Ove du kommer aldrig förstå det.. Min rädsla att du ska skaffa nya kompisar i mig växer hela tiden som en oro i kroppen. Hoppas såklart inte att du bjuder in fler tumörer till fest i min kropp för då vill jag stoppa de inbjudningarna innan de går i väg med posten. 

Snälla Ove lyssna nu.. Det är dags att ta farväl! 

Med vänliga hälsningar

Sarah Carolina 

Ps. Nu är utredningen färdig och klar och vill Carolina får hon träffa chefsläkaren. Sarah får hänga på! 

#fuckcanser